Jag kan inte, vill inte vänta.

Igår sken solen och idag regnar det igen. Julen dröjer förtvivlat länge när novembermörkret tycks kompakt. Vi tjuvstartar lussekattsbaket och värmer en glöggkanna och låtsas att det är advent.

Första glöggen är något speciellt, även om det idag bara var saftglögg. Det ger hopp om en fröjdefull jul och rosiga kinder. Jag längtar efter kyla nu. Vinter på riktigt. Snö. För ett år sedan packade vi omsorgsfullt ner våra saker i flyttkartonger. Nervösa för förändringen. Nu bor vi här som om vi aldrig någonsin bott på någon annan plats. Hemma. Vi är inte på väg någonstans. Vi är här och det är bra.

Nu:

I det stora huset med mördarglasdörrar som öppnas med ett Schwong då jag håller passerkortet mot avläsaren, där är jag mentalt och fysiskt väldigt mycket nu. Glasdörrarna som stängs hastigt och bestämt med samma Schwong. Så är jag inne i blodomloppet. Aortan. Korridoren som leder mot skilda världar. Mitt hjärta är DRTV. Där bor jag. Där har jag varit sedan sist vi hördes av. Jag och den radiopjäs som ska bedömmas och analyseras på onsdag. Så jag har stannat där i min värld. Barrikaderat mig mot omvärlden. Samlat mod. Arbetat idogt och tålmodigt. Sörjt. Hoppats. Fallit och rest mig. Med en reservation i kroppen. Jag kan mycket väl bli slaktad om två dagar. Men eftersom jag redan erfarit en halshuggning så är jag lite mer förberedd denna gång. Det är ju inte riktigt på riktigt. Det här är den lilla världen. Den slutna världen. Världen dit vi bjuder in universum för att bedömma våra verk. Universum kommer på onsdag. Jag vill till universum när jag är klar med denna lilla värld. Universum är på riktigt. Tänk på mig då.

Idag.

För dom som fattas oss.

Vi glömmer inte.

Jag skolkar...

Busigt värre för ett kontrollfreak som jag.

Musikmuséet. Där har inte Lilltrollet och jag varit sedan hon bodde i min livmoder. Då reagerade hon kraftigt på ljudet av Didgeridoo. Nu intresserade hon sig främst för stråkinstrumenten & mikrofonen.

Jag, en organisatör.

Så får äntligen den där hyperorganiserande och planerande sidan av mig plats ordentligt.

Först: Manusförfattande. Enligt strikt schema. 13 sidor som ska bli 15 minuter långt. Inte en sekund längre.

Sedan: Produktionsplanering. Rollbesättning. Inspelningsschema. Rekvisitalista och sceneritänkande. Allt uppspaltat på papper i tabellform. Såklart.

Idag: Kollationering med ensemblen. Instruktioner och information. Sprida entusiasm och trygg stämning.

På måndag: Inspelning. 3 h i studion. Logistik. Hämtande av barnskådespelare. Nyttjande av produktionsassistent. Regi.


Det kan vara så att jag är född till det här.
Som skådespelare kände jag alltid att jag la mig i allt. Och att det inte alltid var önskvärt. Som producent och regissör krävs det att jag gör det. Tänk om jag börjat hitta hem?

Detta har hänt:

Jag har varit lite lagom sjuk. Ni vet sådär så man inte är dödssjuk utan bara lite hängig. Detta givetvis under en vecka då skolarbetet faktiskt tillät hemarbete.

Sedan frisknade jag till när P tog med sig lilltrollet till Lindesberg (släktbesök). Jag har alltså varit barnfri och ledig i hela fyra dagar och lika många nätter. Ovanor skaffar man sig fort, har erfarit under dessa dygn som gräsänka. Jag har ätit löjligt mycket godis, soffat ihop totalt framför dumburken, spenderat sjukt mycket pengar på nöjeselektronik och haft yttepytte dåligt samvete för allt som jag borde gjort.

Idag, efter en härlig lunchdate med Måsen, fick jag dock lite ny energi. Så här har storstädats. Japp, jag våttorkade till och med golven. Sist det hände var... ja mycket länge sedan.
Imorgon kommer de hem, Lilltrollet och maken. Jag har precis börjat sakna dem och ser fram emot att få sova nära de mina igen.

Imorgon ska jag jobba hårt på den pjäs som ska vara klar till på torsdag. Den pjäs jag borde skrivit på under veckan som gått.

En vanlig lördag

när hösten är så vacker så att den gör ont.

Utflykt, vardagsflykt. Till fruktparken vid Liljeholmen.

Lilltrollet. Hon gungar högre än höstluften.